A Long Walk to Freedom

Innan en vän och jag åkte till Sydafrika för våra examensarbeten i början av förra året köpte jag i vanlig ordning några böcker att läsa på resan. Den ena av böckerna var på temat Sydafrika, Trevor Noahs Born a Crime, medan den andra, Hanya Yanagiharas A Little Life, fick följa med utan någon som helst koppling till Sydafrika – men för att den också är en fruktansvärt bra bok. Trevor Noah väckte mitt intresse för att förstå hur en av den moderna världens troligtvis mest seglivade och oförblommerat rasistiska diktaturer uppstod, hur den trots växande sanktioner fortlevde, hur den till slut och förvånansvärt fredligt kom till ett slut och vilka spår den satt i det sydafrikanska samhället. Med andra ord införskaffade jag efter hemkomsten Nelson Mandelas A Long Walk to Freedom. Ett Coronaår senare var även den utläst.

Sedan dess har den stadigt legat på mitt bord, en tegelsten på 741 sidor med Mandelas porträtt i storformat på framsidan. Därifrån har den gnagt på mitt sinne, för även om den som få andra böcker känns angelägen att diskutera, så låter sig en bok av dess kaliber inte lätt sammanfattas. Den innehåller så många teman att varje gång jag lyfter upp den, eller försöker skriva den här texten, dyker nya stycken ur boken upp, som väcker nya tankar, som alla egentligen förtjänar sin plats. Någonstans däremellan dyker tvivlet upp – har jag, som fullständigt utomstående, en möjlighet att sammanfatta en politisk gärning som formats av så vitt skilda omständigheter än dem jag själv är bekant med?

Nelson Mandela står staty mot bakgrund av en yvig strelitzia i Kirstenboschs botaniska trädgård i Kapstaden. Den politiska konstruktion han tog strid för och med stor beslutsamhet formade dominerar fortfarande Sydafrika.

Något jag – och, törs jag förmoda, många med mig – inte kände till om Nelson Mandela var att han föddes in i en kunglig familj och tillbringade stora delar av sin uppväxt vid hovet hos kungen av Tembu, en xhosa-talande folkgrupp i sydöstra Sydafrika. Mandela inleder sin bok med en utförlig och fascinerande redogörelse för sina minnen från en uppväxt djupt rotad i Tembus traditioner. Även om Nelson Mandela själv inte ingick i successionsordningen, uppfostrades han till att bli den blivande regentens närmaste rådgivare. Med andra ord gavs han samma utbildning som kungens egen son. Det innebar bland annat att han skickades till det engelskspråkiga universitetet i Fort Hare, ett av få universitet i Sydafrika som vid den tiden antog mörkhyade studenter.

A Long Walk to Freedom om ledarskap

En av de mest framträdande lärdomarna jag tar med mig är Mandelas skildringar av sitt ledarskap. På många sätt kan A Long Walk to Freedom läsas som en bok om ett ledarskap byggt på samförstånd, diskussion och analys – något som mot bakgrund av apartheidregimen framstår som ganska radikalt, men som också kan mana till eftertanke i vår egen tid.

Bland de minnen Mandela beskriver från barndomen vid det kungliga residenset, The Great Place, eller Mqhekezweni på xhosa, finns en historia om hur beslut av stor betydelse fattades i Tembu. Det skedde vid stora tillställningar, till vilka människor reste från när och fjärran och som utgjorde formerande upplevelser för den unge Mandela. Tidigt i A Long Walk to Freedom beskriver han dessa tillställningar med stor noggrannhet:

All Thembus were free to come — and a great many did, on horseback or by foot. [—] The guests would gather in the courtyard in front of the regent’s house and he would open the meeting by thanking everyone for coming and explaining why he had summoned them. From that point on, he would not utter another word until the meeting was nearing its end. [—]

At first, I was astonished by the vehemence — and candor — with which people criticized the regent. He was not above criticism — in fact, he was often the principal target of it. But no matter how flagrant the charge, the regent simply listened, not defending himself, showing no emotion at all. [—] Only at the end of the meeting, as the sun was setting, would the regent speak. His purpose was to sum up what had been said and form some consensus among the diverse opinions. But no conclusion was forced on people who disagreed. If no agreement could be reached, another meeting would be held. At the very end of the council, a praise-singer or poet would deliver a panegyric to the ancient kings, and a mixture of compliments to and satire on the present chiefs, and the audience, led by the regent, would roar with laughter.

As a leader, I have always followed the principles I first saw demonstrated by the regent at the Great Place. I have always endeavored to listen to what each and every person in a discussion had to say before venturing my own opinion. Oftentimes, my own opinion will simply represent a consensus of what I heard in the discussion. I always remember the regent’s axiom: a leader, he said, is like a shepherd. He stays behind the flock, letting the most nimble go out ahead, whereupon the others follow, not realizing that all along they are being directed from behind. (sid. 24-26)

Är förfarandet Mandela beskriver ”demokratiskt”? Det är av mindre betydelse. Istället ger han en bild av ett tillbakadraget ledarskap, en sorts faciliterad konsensuskultur, för att använda ett ord från vår egen politiska tradition. Tillställningarna i The Great Place bildade i Mandelas skildring en beslutsstruktur som gav alla utrymme att göra sin röst hörd, som skapade en plats att värdera olika ståndpunkter och som stimulerade snarare än tystade ned eller polariserade det politiska samtalet. Det vinner legitimitet och förtroende åt makten. Kanske är det en förutsättning för en god demokrati, snarare än demokrati i sig, och möjligtvis är det något vår egen demokrati lider brist på.

Långt senare i boken ger Mandela en annan beskrivning av ledarskap. Den speglar i mångt och mycket den han observerat i sin adoptivfar kungen, fast i den helt annorlunda kontext i vilken han själv kom att leva sitt liv. Efter många år i fängelse på Robben Island utanför Kapstaden fick Mandela till slut rätten att odla en liten trädgård utanför cellerna, och skriver i A Long Walk to Freedom:

A leader must also tend his garden; he, too, sows seeds, and then watches, cultivates, and harvests the results. Like the gardener, a leader must take responsibility for what he cultivates; he must mind his work, try to repel enemies, preserve what can be preserved and eliminate what cannot succeed. (sid. 583)

Det är en ledarskapsstil med genklang i vår egen tid. När vi upplever makthavare, stora som små, i vår egen vardag som godtyckliga, avlägsna eller döva för inspel, belyser vi en krackelerade legitimitet mellan beslutsfattare och berörda. Även om vårt samhälle, till skillnad från Tembu, faktiskt är demokratiskt i den västerländska meningen, finns många tillfällen där en enskild person fattar beslut efter att ha lyssnat till – eller bort ha lyssnat till – en berörd skaras synpunkter.

A Long Walk to Freedom om våld och icke-våld

Ironiskt, eller symptomatiskt, nog levde Mandela i en tid när det politiska klimatet var som mest präglat av motsatsen. Från 1948 styrdes Sydafrika av Nationalistpartiet, en regim som stiftade allt mer segregerande lagar, svarade alltmer våldsamt på protester och som konsekvent vägrade att möta sina motståndare i samtal. Diskussioner om den synbara hopplösheten i det icke-våldsamma motståndet och huruvida våldet kan vara berättigat i kampen mot förtryck genomsyrar därför föga förvånande A Long Walk to Freedom.

Det går knappast att resonera kring våld och icke-våld i ljuset av A Long Walk to Freedom utan att i viss detalj följa Mandelas egen väg till kampen med våld som medel. Som sådan väg betraktad skulle jag påstå att den kan delas upp i två steg. Det jag vill kalla det första steget utlöstes av den serie av oförblommerat rasistiska lagar som infördes av den nytillträdda nationalistregeringen – däribland Population and Registration Act (1950), som gav staten mandat att klassificera alla invånare i vad man ansåg vara olika rastillhörigheter och därigenom utgjorde grunden för det institutionaliserade apartheidsystemet; Group Areas Act (1950), som reglerade specifika områden dit de som klassificerats som icke-vita var tvungna att flytta; och Immorality Act, som från 1950 utökades till att förbjuda alla äktenskap och sexuella relationer mellan de som klassificerats som vita och icke-vita – skapade möjligheter till passivt motstånd, som visserligen var olagligt men ändå icke-våldsamt.

Fram till 1950 hade African National Congress (ANC) – den organisation Nelson Mandela på tidigt stadium anslöt sig till och vars ledare han sedermera kom att bli – enbart verkat genom legala eller parlamentariska vägar, men 1950 lyckades den delegation av företrädare för ANC:s ungdomsavdelning, däribland Mandela själv, övertyga de närvarande delegaterna att de verktygen var otillräckliga. ANC tog därmed steget in i civil olydnad och passivt motstånd.

Det är värt att notera att det ANC som Mandela växte upp i var starkt präglat av Mahatma Gandhis vinst över den brittiska kolonialmakten i Indien. Därifrån ärvde det också hans starka budskap om civil olydnad och icke-våld. Efter 1950 var ANC:s primära verktyg demonstrationer, strejker och arbetsvägran. De två sistnämnda genomfördes som en serie kampanjer där sympatisörer uppmanades stanna hemma från arbetet för att visa regimen hur beroende Sydafrika var av de mörkhyades arbetskraft, något som kulminerade 1952 med den landstäckande Defiance Campaign. Kort därefter, 1953, förbjöd regimen i praktiken alla mörkhyade att strejka.

ANC, tillsammans med en organisation för sydafrikaner med indisk bakgrund och en kommunistisk organisation, arrangerade 1955 en ”Congress of the People”, då man genom en omfattande process med många deltagare tog fram det s.k. Freedom Charter. Avsikten var att skapa ett slags alternativ, demokratisk konstitution för ett icke-segregerat Sydafrika – för att inte bara kunna visa behovet av men också möjligheten för ett icke-segregerat och demokratiskt Sydafrika. Regeringen mötte istället processen med kraftiga repressalier och använde i den berömda rättsprocessen Treason Trial dokumentet för att i domstol anklaga stora delar av ANC:s ledarskap för att förespråka kommunism, en ideologi man på tidigt stadium förklarat brottslig. Rättegången drog ut i åratal, genererade stor internationell publicitet och – kanske tack vare den internationella uppmärksamheten – slutade 1961 i förlust för regeringen, när domstolen mot regeringens vilja förklarade ANC:s företrädare, däribland Mandela, oskyldiga.

I Sharpeville demonstrerade mellan fem och sju tusen personer mot apartheidsystemet genom att alla gå till polisstationen och anmäla att de gått hemifrån utanför det speciella pass, som alla som staten utnämnt som icke-vita alltid var tvungna att bära med sig. När demonstranterna inte lät sig skingras öppnade polisen eld mot folkmassan. Totalt dog 69 demonstranter och 180 skadades, men ingen polis dömdes för massakern. Målning av Godfrey Rubens.

Förlusten i Treason Trial utgjorde, om än något motsägelsefullt, startpunkten för det jag vill se som det andra steget i övergången mellan icke-våld och väpnat motstånd. Under början av 60-talet hårdnade det politiska klimatet i Sydafrika. Kort efter att en massdemonstration i Sharpeville slutat i en massaker förbjöds både ANC och den andra större motståndsorganisationen, Pan-African Congress (PAC). Regimen införde undantagstillstånd, intensifierade sina husrannsakan och patrullerade med tung militär de förstäder de bara tio år tidigare själva förvisat alla mörkhyade till. För att undvika att Mandela direkt skulle bli arresterad på nytt beslutade ANC att han skulle gå under jorden, för att röra sig över hela Sydafrika, med uppdraget att stimulera och koordinera de nu illegala ANC-gruppernas motstånd mot apartheidregimen. Mandela blev känd som ”the Black Pimpernel”. Snart därefter fick Mandela, på eget förslag, uppdraget att grunda ANC:s väpnade gren, som fick namnet Umkhonto we Sizwe och förkortningen MK.

Övergången från icke-våld till väpnad kamp byggde på långa diskussioner inom ANC. Å ena sidan stod samma argument som en gång vänts mot den legala kampen – nämligen att den var otillräcklig eller hade misslyckats med att ge tillräckliga resultat – som möttes av att den inte hade genomförts i tillräcklig skala eller på rätt sätt – eller, i den indisk-sydafrikanske motståndskämpen Jaydew Nasib Singhs ord, ”‘[n]on-violence has not failed us,’ […] ‘we have failed non-violence.'” (sid. 323). Mot det, i sin tur, ställde Mandela exemplet Fidel Castro, som 1958 lyckades avsätta Kubas föregående diktator Fulgenico Batista, till skillnad från den icke-väpnade opposition som kontinuerligt misslyckats med samma uppgift sedan Batista tog makten i en militärkupp 1952.

Jag tänker att det finns en avgörande skillnad: ANC:s väpnade gren, MK, använde våld för att tvinga apartheidregimen till medvetenhet om de problem apartheidsystemet skapade. Det våld MK använde – i vart fall sådant som det skildras av Mandela – gjordes med stor medvetenhet om att inte starta ett inbördeskrig. Mandela var visserligen i många andra afrikanska stater för att ta emot militärt stöd, däribland Etiopien, men jag uppfattar det ändå som tydligt att MK inte förde krig mot Sydafrika – inte ens mot de ljushyade i Sydafrika, av vilka många, om än inte alla, ofrånkomligen hade röstat fram Nationalistpartiet – utan mot dess diktatoriska regim. MK var sprunget ur ANC och var i likhet med moderorganisationen en rösträttskamp snarare än en beväpnad revolution. Syftet var att göra landet oregerligt för regeringen för att därigenom rikta uppmärksamhet mot den politiska saken, men att den befolkning som skulle kunna sympatisera med en demokratisk utveckling, oavsett hudfärg, skulle lida så liten skada som möjligt. Jag tror att den skillnaden hade avgörande påverkan på den väg Sydafrika kom att ta efter Nationalistregimens slutgiltiga fall.

A Long Walk to Freedom om etnicitet, nationalism och multikulturalism

Ett av de tyngsta argumenten mot den väpnade kampen var att hela dess syfte var att väcka förståelse och samsyn, att läka såren från apartheidsystemet och från den institutionaliserade rasism som föregått det. Målet var att skapa ett nytt, icke-segregerat Sydafrika, som skulle byggas genom solidaritet och samförstånd över historiska gränser. Våld kan inte skapa solidaritet.

Tidigt i A Long Walk to Freedom beskriver Mandela sin ungdoms reflektioner över sin egen identitet – först som tembu, sedan som xhosa och sedan som mörkhyad sydafrikan. Centralt i hans livsverk blev istället skapandet av en afrikansk identitet som var gemensam, som inte gjorde åtskillnad mellan zulu och xhosa, eller någon annan av Sydafrikas många etniciteter. För att åstadkomma det var det viktigt att ANC inte sågs som en organisation som huvudsakligen var till för en viss etnicitet, utan för alla sydafrikaner oavsett etnicitet eller hudfärg som strävade efter ett demokratiskt Sydafrika. Till och med i den ANC-gren han var med och skapade innanför fängelsemurarna på Robben Island beskriver han hur det fanns en rädsla för att ANC skulle komma att ses som en xhosa-rörelse. Mandela skildrar i A Long Walk to Freedom långa resonemang kring andelen människor med xhosa- och icke-xhosa-bakgrund i ANC:s ledarskap på alla nivåer – diskussioner som känns väl igen i vår egen tid.

Det är slående hur kontinuerligt Mandela kritiserar det etniska perspektivet i A Long Walk to Freedom. Istället ville han skapa en ny identitet – en identitet som sydafrikaner, snarare än xhosa, ndebele, zulu, sotho, venda eller någon annan av Sydafrikas många etniska grupper. Han var kritisk mot sin egen familj, för att de primärt såg sig som tembu, och inte som sydafrikaner, och hur hans barndomsvän och adoptivbror som regent, liksom så många andra av de traditionella kungafamiljerna i Sydafrika, var beredd att samarbeta med apartheidregimen för att upprätthålla spillrorna av sitt eget etniskt definierade rike. Ännu starkare kritik riktade han mot Inkhata-rörelsen, som han menade satte zulus före alla andra mörkhyade sydafrikaner. Men framförallt var han kritisk mot PAC (Pan-African Congress, den största parallella motståndsrörelsen mot apartheidregimen), bland annat för att den i hans mening strävade efter ett ”svart Sydafrika”, där det inte fanns någon plats för sydafrikaner med europeisk bakgrund.

I kontrast till PAC och Inkatha, och i viss mån även till sin egen släkt, försökte Mandela bygga bryggor mellan de som stred mot apartheidregimen, oavsett hudfärg. Det var något han fortsatte med även inom Robben Islands fängelsemurar. Händelseutvecklingen i Sydafrika och regimens brutala sätt att möta den gjorde att han snabbt fick många meningsmotståndare nära till hands på Robben Island. Efter Soweto-upproret 1976 fängslades många radikala mörkhyade anti-apartheidaktivister, som såg sin frihetskamp som en kamp emot alla ljushyade oavsett deras inställning till demokrati eller rasism.

Rastgården på B-sektionen av det fängelse på Robben Island utanför Kapstaden, där Nelson Mandela tillbringade 18 av de 27 år han satt fängslad, där han bland annat skrev det första utkastet till sina memoarer, mottog besök från oppositionella parlamentsledamöter och sörjde sin mors bortgång. Foto: Moheen Reeyad.

A Long Walk to Freedom innehåller självklart en stor mängd andra teman, intressanta och viktiga i sin egen rätt och också högt relevanta även i ljuset av vår egen tid. Skulle alla de också få sin plats här, hade den här texten aldrig tagit slut. Men, innan jag helt avrundar, låt mig skissartat lyfta fram tre av dessa.

Den sista delen av A Long Walk to Freedom behandlar själva övergången till ett demokratiskt politiskt system. Mandela beskriver hur opinionen i Sydafrika sakta började förändras i slutet av sjuttiotalet, under stark internationell påtryckning. Men vilken påverkan hade de internationella sanktionerna i den utvecklingen? Mandela vårdades 1979 på sjukhus för begynnande tuberkulos, och upplevde där att (den ljushyade) vårdpersonalen behandlade honom med samma respekt som alla andra patienter, oavsett hudfärg. Även om det är något vi skulle anse självklart beskriver Mandela intrycket som ett hoppingivande tecken på en mer djupgående samhällsförändring som underminerade den rasistiska ideologi som rättfärdigade apartheidstaten. För vår egen tids lärdomar blir frågan därför viktig – vad frammanade den samhällsförändringen?

Mandela beskriver hur kampen för frihet förändrades efter att ANC och PAC förbjudits och gått under jorden. I deras ställe kom ”the Black Conciousness Movement”, som han skriver var ”less of a movement than a philosophy and grew out of the idea that blacks must first liberate themselves from the sense of psychological inferiority bred by three centuries of white rule”. Den förändringen, i Sydafrika möjligtvis påskyndad av en repressiv regim, speglas i många andra rättighets- och motståndsrörelser. Till stor del, gissar jag, handlar det om att bygga en identitet som lyfter människor och gör att de vågar ta plats i sin egen rätt. Men den symboliserar också en mer identitetsinriktad, eller rent av inåtvänd, frigörelsekamp, fokuserad på den egna gruppen och individernas syn på sig själva.

Den 31 mars 1982 förflyttades Nelson Mandela tillsammans med några av sina närmaste män i ANC:s ledning från Robben Island till Pollsmoore Prison, en modern anläggning på fastlandet. Där tog intensiva förhandlingar vid, mellan ANC, som fortfarande formellt var förbjudet och vars ledarskap till största del satt i fängelse, och den nationalistiska de Klerk-regeringen, om en övergång till ett demokratiskt system. Mötena mellan Mandela och de Klerk var kontroversiella på båda sidor och båda fick utså hård kritik från sina egna led. Men de var också anmärkningsvärda som förhandlingar mellan en fängslad frihetskämpe och en allt mer pressad president i en nationalistisk och öppet rasistisk diktatur. För den processen och att de fick Sydafrika att övergå till en demokratisk regering utan blodsutgjutelse tilldelades Mandela och de Klerk gemensamt Nobels fredspris redan 1993, året innan apartheidregimen slutligen föll.

Hur moraliskt rätt det var att tilldela en diktator Nobels fredspris för att han till skillnad från så många andra (störtade) diktatorer var smart nog att i tid rädda sitt eget skinn får vara en diskussion för en annan gång.

Nelson Mandela och Fredrik de Klerk skakar hand på World Economic Forum i Davos, 1992.

Varför jag inte tror på kärnkraften

Vi som kanske vågade hoppas att kärnkraften skulle försvinna ur debatten efter EU-valrörelsen 2019 får nog erkänna oss besegrade. Ebba Busch Thors utspel har utlöst den senaste kärnkraftsvågen genom det svenska debattlandskapet, grundat på att det oljeeldade Karlshamnsverket i förra veckan drogs igång under åtta timmar som intäkt för att Sveriges elsystem vore otillräckligt. Men utspelet lär inte bli det sista i raden och vi får nog acceptera att kärnkraften – förvånande nog – blivit en återkommande figur i svensk politik.

Precis som efter andra stora kärnkraftskatastroferna i modern tid vände opinionen för svensk kärnkraft kraftigt nedåt efter kärnkraftsolyckan i Fukushima i mars 2012. Det som dock skiljer Fukushimaolyckan från de tidigare katastroferna är däremot att opinionen denna gång inte återhämtade sig på samma sätt. Så sent som i april 2017 kunde man på SVT:s hemsida läsa att de uttalade kärnkraftsmotståndarna för första gången var i egen majoritet i Sverige. Enligt de data om kärnkraftsopinionen som SOM-institutet publicerade 2018 hade andelen som ville utvidga kärnkraften i Sverige (d.v.s. bortom de då tio aktiva reaktorerna) i princip legat under rekordlåga tio procent hela tiden sedan 2012.

Sedan hände något. I EU-parlamentsvalet 2019 blev den svenska kärnkraften – något paradoxalt, för att röra ett val som enbart mycket långsökt och indirekt kan påverka kärnkraften – en av de stora valfrågorna. Tre svenska toppkandidater och numera EU-parlamentariker, Thomas Tobé för Moderaterna, Sara Skyttedal för Kristdemokraterna och Karin Karlsbro för Liberalerna, gjorde olika slags pro-kärnkraftsutspel under valrörelsen. Och 2019 blev också året då kärnkraftsopinionen i Sverige till slut vände, om man ska tro den webbpanelundersökning som Novus genomförde under oktober 2019. Liknande resultat fick även Sifo i sin webbpanelundersökning i augusti. Siffrorna är inte direkt jämförbara med SOM-institutets, men de bekräftar ändå till stor del den bild jag tror att de flesta av oss har av hur kärnkraftsopinionen på mycket kort tid ställdes på ända.

”Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!” Sedan 31 maj 2005 är Barsebäcks kärnkraftverk permanent nedsläckt. Helt väck är det dock inte. Foto: Bengt Oberger, CC-BY-SA 4.0

I den här texten vill jag åstadkomma två saker: Dels vill jag illustrera hur snabbt, och utan egentligen något nytt bränsle, kärnkraftsopinionen förändrats i Sverige, dels vill jag utveckla varför jag tror att utvecklad kärnkraft är en återvändsgränd eller ett stickspår från vägen mot en hållbar framtida elförsörjning. Det förstnämnda försökte jag göra i texten ovanför bilden, det sistnämnda tänkte jag försöka göra med hjälp av mina fyra huvudargument mot kärnkraft:

1Kärnkraftverk är olönsamma. Trots de senaste årens opinionsförändring har någon förändringen i den faktiska utvecklingen har inte uppenbarat sig: När kärnkraftverk stänger stänger de på grund av lönsamhetsbrist. Man kan i och för sig invända att lönsamhetsbrist alltid är relativ. Ganska självklart beror den på inkomster och utgifter, som i sin tur avgörs av bl.a. elpriset och produktionskostnaden, som i sin tur avgörs bl.a. av de subventioner och säkerhetsregler som sätts upp av politiken. Problemet är nog snarare att kärnkraft, då som nu, är en dyr kraftkälla och att förnyelsebara energikällor blir allt billigare. På det hela taget har kärnkraftens andel av Sverig

Två saker skulle krävas för att bygga kärnkraft i Sverige idag: Stora statliga subventioner eller kraftigt sänkta säkerhetskrav. Det sistnämnda gissar jag personligen att den allmänna opinionen inte är beredd att acceptera. Det förstnämnda skulle vi självklart kunna lösa, men det känns ändå ganska otroligt – i synnerhet som en rad omständigheter gör det till en ganska dum investering. Dessutom är det de partier som normalt brukar förhålla sig skeptiskt till sådana subventioner som är de som främst förespråkar kärnkraft.

2Att riva upp Energiöverenskommelsen nu destabiliserar elmarknaden. Det här är kanske det mest byråkratiska av argumenten, men för mig också ett av de tyngsta. Energiöverenskommelsen 2015 var på många sätt ett historiskt steg i svensk politik. Fem partier – Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna (n.b. däribland de två partier som sedan 2019 starkast förespråkat kärnkraft) – enades om en färdplan mot 100 procent förnybar elproduktion år 2040. Målsättningen var uttalat att skapa förutsägbarhet på elmarknaden, för att motivera investeringar som skapar arbetstillfällen och tillväxt.

Även för den som ställer sig skeptisk till ekonomisk tillväxt som alltings mål och mening är förutsägbarhet på elmarknaden ett viktigt argument. Om vi ska genomföra omställningen till förnybar elproduktion med hjälp av ett marknadssystem behöver vi privata investeringar i förnybara energikällor. Men investeringar i kraftverk är oftast stora och tar lång tid att räkna hem och kräver därför politisk stabilitet. Om politiska överenskommelser som skulle vara i mer än trettio år inte ens håller i fem, vilket förtroende kan en sådan privat investerare ha för att inte spelplanen om ytterligare fem år ska se radikalt annorlunda ut – oavsett om investeraren vill investera i hållbara energikällor eller kärnkraft? Om investeringarna uteblir drabbas såväl omställningen till hållbar elproduktion som elkonsumenterna.

3Kärnkraft är farlig, bränslet är oetiskt och avfallet är svårhanterat. Det här argumentet borde kanske inte behöva nämnas, men det är ändå viktigt – inte för att argumentationen faller utan det, utan för att varianter av ‘modern kärnkraft’ ofta figurerar i debatten. Kärnkraft är farlig, oavsett. Användning av kärnkraft kommer att leda till kärnkraftsolyckor – det har vi sett i Sovjet såväl som i USA och i Japan, länder som vi normalt sett förknippar med välfungerande säkerhetssystem.

4Vi behöver inte kärnkraften. Förnybar energi kan mer än väl täcka dagens och framtidens elbehov. För att diskutera energibehovet behöver vi skilja på effekt och energi. Den korta förklaringen är att effekt är behov av el vid varje givet tillfälle. Energi är behovet av el över en viss tidsperiod. En brödrost har exempelvis väldigt hög effekt (den förbrukar tusentals watt), men eftersom en normal människa enbart använder den några minuter i veckan förbrukar den ganska lite energi. En lampa som står på större delen av dygnet kommer däremot, även om den har väldigt låg effekt (den kanske till och med är en LED-lampa, på enbart några enstaka watt), att förbruka mycket energi. För den långa förklaringen får du fråga någon annan än en läkarstudent.

Först och främst: Någon energibrist har vi inte. Sverige är istället nettoexportörer av el. 2019 slog den svenska elexporten rekord, när vi exporterade 26 TWh (Energiföretagen). Som jämförelse kan nämnas att reaktor 1 och 2 på Ringhals, som Ebba Busch Thor ville att vi skulle starta upp igen, under 2019, d.v.s. sista året innan de stängdes ned, tillsammans producerade 13,6 TWh (Vattenfall). Det ironiska är att huvuddelen av exporten går till Finland, som i många år kämpat för att färdigställa alltmer försenade kärnkraftsbyggen.

Det som däremot i någon mening finns är effektbrist, eller med andra ord de vid varje givet tillfälle tillgängliga energikällorna inte klara av att försörja landet med under de kallaste vinterdagarna, då elförbrukningen är som störst. Och i viss mån är det ju sant – ja, vi behövde ett oljekraftverk i åtta timmar och det är anledningen till att denna text existerar. Å andra sidan är det väldigt sällsynta fall och då har vi reserver att ta till. Ett system som aldrig använder sina reserver är underdimensionerat. Mot det kan å andra sidan invändas att konsekvenserna, åtminstone för vissa industrier och verksamheter, av ett om än kortvarigt strömavbrott, vara betydande. Vilket eget ansvar dessa verksamheter har för att säkerställa sin egen strömförsörjning i sådana fall eller hur mycket skattebetalarna ska betala för den tryggheten är dock en diskussion för ett annat tillfälle.

Lösningarna till att åtgärda effektbristen är dock inte att bygga fler kärnkraftverk. Det som behövs är nämligen inte baskraft (sådana kraftkällor som utgör grunden i elproduktionen) utan reglerkraft (sådana kraftkällor som används för att täcka upp för kortvarigt höjd förbrukning eller sänkt produktion i baskraften). Kärnkraft är utpräglad baskraft, den tar lång tid att starta och lång tid att varva ned. Vattenkraft är istället utpräglad reglerkraft, men där finns andra anledningar som gör att vi mindre gärna vill att den ska exportera.

Istället finns ett antal andra sätt att motverka effektbrist:

1. Öka integrationen av elnäten, både inrikes och med Norden och EU, så att tillfälliga produktionsunderskott i ett område kan tas ut mot överskott i andra områden. Ju större områden som står i förbindelse med varandra, desto mindre är risken för effektbrist.
2. Minska effekttopparna genom att använda elkraft mer smart. Idag har vi toppar i elförbrukningen när det är kallt, eftersom el används för uppvärmning. För uppvärmning finns bättre energikällor, som är betydligt billigare och kräver mindre klimat- och miljöpåverkan. Även bättre isolering har en roll att spela.
3. Introducera energilagringssystem, som t.ex. vätgas eller batterier som kan lagra effektöverskott som kan användas för att täcka upp under perioder med brist.

Det blåser alltid någonstans – utsikt från ett tyskt höghastighetståg från Hamburg till Berlin 2017. Framtidens elnät behöver vara integrerade och spridda över flera energikällor, och elen bara användas till det som den faktiskt behövs till.

Det står utan tvekan att kärnkraften har fyllt en viktig roll. Den svenska kärnkraften har bryggat över mellan oljekrisen och de förnyelsebara energikällornas ankomst. Den har gjort att Sverige enbart haft en mycket liten elproduktion från kol, olja och naturgas. Det har tjänat oss väl och minskat vårt beroende av dubiösa makter i omvärlden, minskat påverkan på både lokal och global hälsa och sparat vårt klimat ofattbara mängder koldioxid. Trots det kvarstår faktum att kärnkraften är riskfylld, olönsam, fossil, oekonomisk, omoralisk och strategiskt vansklig. 1970 fanns det dock inga bättre alternativ – det gör det idag.

Fri och ofri rörlighet – två tysta jubileum för en av våra mest grundläggande rättigheter

Den 26 mars 2020 fyllde Schengenområdet, det samarbete mellan europeiska länder som tillåter alla, oavsett medborgarskap, att korsa gränser utan pass eller identitetshandling, 25 år. Exakt fyra gånger så gamla är Nationernas förbunds passregler, beslutade av FN:s föregångare 1920 av rädsla för en upprepning av det första världskriget, och som för första gången innebar att de europeiska länderna krävde standardiserade pass för att få korsa en gräns. I modifierad form lever de reglerna lever kvar än idag, och är utanför Schengenzonen – med andra ord i större delen av världen – fortfarande i full kraft. Ironiskt nog firar vi båda dessa jubileum med de mest stängda gränser Europa skådat sedan andra världskrigets slut.

I min sociala distansering läser jag Per Wirténs bok Är vi framme snart?, där Wirtén i form av en tågresa från Sofia till London levererar ett glödande försvar för det gemensamma Europa och den fria rörligheten. Det nya, öppna och kosmopolitiska Europa, sägs det oftast, är en unikt ny värld, skapad av visionära reformister på toppmöten i Bryssel som slutit fördrag, som sakta men säkert fört samman de fordom stridande europeiska folken – eller sådan är berättelsen. På vägen genom Transsylvanien, där tågen långsamt rullar över knakande räls, knappt underhållen sedan Sovjetunionens dagar, igenom ett av Europas mest komplicerade gränslandskap, reflekterar Wirtén över nationalitet och statstillhörighet, etnicitet och friheten att förflytta sig över landsgränserna.

Och visst inbjuder Transsylvaniens kuperade landskap till sådana reflektioner? I ett bergsmassiv där landmärken och orter bär namn från minst tre skilda språkfamiljer – ett rumänskt, ett ungerskt och ett tyskt, och ofta ett på jiddisch, ett på serbiska och ett på ottomansk turkiska med – är det lätt att låta tankarna vandrat till de som en gång bebott dessa platser och givit dem deras namn. Historien har satt sina spår i Transsylvanien.

Det berömda slottet Bran – ofta, men något felaktigt, kallat Draculas slott – byggdes ursprungligen av den religiös-militära Tyska orden och kom sedermera att användas som tullstation mellan det österrike-ungerska Transsylvanien och kungadömet Valakiet. Efter att Transsylvanien tillföll Rumänien 1920 blev slottet favoritresidens för den engelskfödda folkkära drottning Marie av Rumänien, som uppdrog åt en tjeckisk arkitekt att restaurera slottet till en romantiserad version av medeltida transsylvansk arkitektur. Under andra världskriget tjänade slottet som krigssjukhus. Idag är det för många sinnebilden av Rumänien, men under majoriteten av sin livstid har det hört till andra länder. Gör det slottet mindre rumänskt? Nej, knappast, snarare tvärtom, för det visar hur sammanflätad vår historia egentligen är och det blottlägger den förenkling som nationalstaterna bygger på.

Transsylvanien är inte det enda landskap i Europa som utmanar uppfattningen att länder är skilda öar och befolkningar etniskt homogena. Den föreställningen är ny och Transsylvanien tjänar som en illustration av det kosmopolitiska Europa som föregick nationalismens föreställning om en stat-en nation. För sådant är nationalismens bud: Att folken gynnas av att separeras och enbart kan styras av sina egna.

Nationernas förbunds passregler beslutades 1920 som ett svar på det järnvägen gjort med Europa. De gamla reglerna för gränskontroller, som utvecklats under 15-, 16- och 1700-talen, hade gjorts opraktiska av de stora mängder människor som rörde sig över Europa i de hastigheter som tågen färdades. Att utfärda dokument till och sedan kontrollera alla passagerare ansågs både orimligt och onödigt. Under 1800-talets gång förband järnvägen Europa utan gränskontroller och gamla regler föll undan. Transsylvanien var inte ensamt – Europa var ett kosmopolitiskt lappverk av språk och etniska minoriteter.

Transsylvanien är på många sätt en illustration av hur stora delar av Europa sett ut genom stora delar av historien. Varje by var sin egen blandning av språk och kulturer, varje bygd sin egen maktkamp om traditioner, namnsättningsrätt och politisk dominans. Vilken europeisk stormakt landet tillhörde var i och för sig avgörande för stora frågor som politisk frihet och ekonomisk utveckling, men det fanns ingen som föreställde sig att det i varje stormakt enbart skulle bo människor från en viss etnicitet. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det kanske inte var en i alla delar lycklig samexistens, utan en som ibland blossade upp i brutala, etniska konflikter, ofta med antisemitiska förtecken – Dreyfus-affären är kanske det mest berömda exemplet, men också del av en process som ledde fram till det andra världskrigets grymheter.

Vid den rumänska folkkongressen i Alba Iulia 1 december 1918, i tumultet efter Österrike-Ungerns kollaps, beslutade de församlade delegaterna att Transsylvanien efter första världskriget skulle övergå från Ungern till Rumänien. Det medförde att den rumänska befolkningen hamnade på ”rätt” sida gränsen. Den största delen av de ungerska och tyska befolkningarna flydde västerut, i synnerhet efter det andra världskriget när rumäniseringen av Transylvanien blev ett uttalat mål för den rumänska regeringen. Bland flyktingarna fanns den Nobelprisbelönade tysk-rumänska författaren Herta Müller som bland annat skildrat hur nationalstaternas upprättande, framförallt i Östeuropa, utlöste massiva folkomflyttningar med stora mänskliga tragedier som följd.

Hundra år senare hade inställningen till vem som hade rätt att bo var förändrats i grunden. När Europas diplomater träffades på Wienkongressen 1814 för att återställa den verklighet Napoleon ställt på ända var det ingen som ansåg att varje folkgrupp – varje nation – skulle få en egen stat. Staten var inte en nationell gemenskap, utan en politisk maktkonstruktion och tjänade militära och ekonomiska syften för Europas monarkier. När de träffades igen i Versailles, drygt hundra år senare och efter det första världskriget, var stämningen den motsatta. Varje folk skulle vara självbestämmande i sitt eget land. Och tanken var inte helt ogrundad – det var de etniska spänningarna inom just Österrike-Ungern som till slut hade utlöst det första världskriget och störtat Europa in i dess dittills största blodbad. Genom nationalstater skulle freden säkras, men lösningen byggde på undertoner av nationalism och rasrenhet som förutsättningar för stabilitet och framsteg.

Nationalstatstanken bygger på ett i grunden rasbiologiskt antagande. Wirtén skriver att sammanflätningen av nation och stat inte hade varit möjlig utan upplysningstidens indelning av människor efter folk och raser och att en av den lärans ”mest seglivade slutsatser var att raser mådde bäst av att separeras. Äktenskap och blandning över ras- och kulturgränserna skulle innebära mänsklig försvagning. 1900-talets princip om att varje folk behövde självbestämmande på ett eget landområde var ett eko av samma slutsatser. Nationalstaten blev rasfilosofins politiska form.” Idén visade sig dock svår att förverkliga. Att dra en gräns genom kosmopolitiska bygder och städer var i stort sett omöjligt – de nya staterna blev nära nog lika blandade som de varit innan det första världskriget.

Först efter det andra världskriget, när det stod klart att det var omöjligt att dra gränserna så att folken separerades, blev det istället människorna som fick flyttas över gränserna, med följden att hela landskap bytte befolkning och språk och miljontals människor tvingades, under mer eller mindre drastiska former, lämna hem de känt i generationer. Känslan av förlust som de människorna kände och deras längtan tillbaka till en värld som ofta totalt utraderades, som ströks ur historieböckerna och vars existens förnekats, har skildrats av bland andra den tyska författaren Daniel Schreiber.

Idag börjar det kosmopolitiska Europa som fanns innan världskrigen att återuppstå, tack vare den fria rörligheten. Idag finns uppskattningsvis 1,5 miljoner ”unionsmedborgare” i EU – människor som bor eller arbetar i ett annat EU-land än som står på deras pass. Och många fler än så har anhöriga, vänner eller någon annan form av anknytning till andra EU-länder. Att riva upp de sår som 1900-talet skapade är att riva upp en omsorgsfull och fortfarande mycket skör läkningsprocess.

Professorn i politikvetenskap Ulrike Guédot är en av de starkaste förespråkarna för Europatanken och har i coronakrisens spår blivit uppmärksammad för sin kritik mot EU:s avsaknad av svar mot krisen och medlemsstaternas ofta missriktade svar. Ett av hennes huvudargument är att områden med utbrott naturligtvis bör spärras av och isoleras, men att generellt stängda landsgränser försvårar krishanteringen mer än det bromsar spridningen – viruset finns ändå i alla länder. I det allmänna kaoset har nära och kära separerats, arbetspendling skurits av och gemensamma marknader kollapsat. Ännu mer ironiska är de utbrott som skett just i gränstrakterna, områden som inte isolerats utan istället delats mitt på, med troligtvis påskyndad spridning och försvagad krishantering på var sida den abrupt stängda gränsen.

Men inte bara den europeiska ekonomin är beroende av den fria rörligheten, utan också de välfärdssystem som ska ta handskas med krisen, något inte minst Luxemburg fick erfara och som resulterade i en närmast desperat presskonferens där premiärministern bad grannländerna att inte stänga gränserna – inte mindre än två tredjedelar av Luxemburgs sjukvårdspersonal pendlar dagligen in från de omkringliggande länderna, framförallt Frankrike. Sjukvårdsväsendet skulle med andra ord stanna inom 24 timmar om grannländerna stängde gränsen. Det är naturligtvis ett extremt exempel, men visar hur sammanflätade de europeiska länderna återigen har blivit. Detsamma gäller för övrigt sjukvården i delar av södra Tyskland. Det är inte bara människor som behöver kunna röra sig i krissituationer, även munskydd, handskar och annat skyddsmaterial har fått problem. Den stora faran som möter dem på väg genom Europa till dem de är avsedda för är inte olyckor eller brottslighet, utan statligt beordrad konfiskering.

Eurostat visar hur sammanbundet Europa är, men också inte. Som professor Ulrike Guérot poängterar bor 1,5 miljoner unionsmedborgare i Europa, människor som arbetar eller bor i ett annat land än det de är medborgare i. Men ännu fler har familj och släktingar i andra länder, och ännu fler varor förflyttas över gränserna. Vilken effekt de strikta nationella gränskontrollerna – ännu striktare än vad de var precis efter andra världskriget, som Guérot noterar –  har haft mot virusets spridning är mycket tvivelaktigt, men obestridlig är deras katastrofala inverkan på vår kontinents förmåga att hantera krisen, för dess ekonomi och för dess invånare.

Om en europeisk gemenskap på riktigt ska betyda något, måste den rimligtvis hålla även när den behövs som allra mest. Coronakrisen har visat med all tydlighet hur lätt nationalstaternas reflexer vaknar och hur lätt det är att återvända till de stängda gränsernas bekanta trygghet, så fort krisen kommer. Men är det inte just i krisen, som européerna har störst behov av varandra?

Det sägs att de öppna gränserna – eller, det sägs att Europatanken är ett unikum. På sätt och vis är det korrekt. Trots den senaste månaden har aldrig så många självständiga stater frivilligt gått samman, eftersom de insett att det är både deras eget och alla andras bästa att göra det. Samtidigt är de, åtminstone på pappret, etniskt homogena nationalstaterna i Europa en sentida konstruktion, lagd på ritbordet av 1800-talets nationalister och förverkligad i krutröken efter världskrigens eldupphör. Den passfria rörligheten är inte något unikum. Tvärtom, fri rörlighet genom Europa är grundtillståndet. Städer, byar och landsbygd där olika språk och kulturer och traditioner trängs med varandra – det är Europas normaltillstånd.

Rädslan för den fria rörligheten är densamma nu som då. Så fort krisen kommer greppar vi efter det bekanta, det som känns tryggt – inte nödvändigtvis det som faktiskt gör mest nytta. Uppfattningen att nation och stat hör samman, att en stat ska höra till ett och endast ett folk, håller fortfarande Europa i sitt grepp och coronakrisen visar att det är till den majoriteten av Europas regeringar rusar tillbaka. Inte nog med att den upplevs som trygg och ger användbart innehåll till handlingskraftiga presskonferenser – den befäster också de nationella ministrarnas egen makt och inflytande. I den världsbilden är gränserna garantin för trygghet och de avskaffade passkontrollerna ett hot mot självbilden och nationstillhörigheten. Passet och dess oundgänglighet är en av nationalstatens bärande institutioner.

När vi måste kämpa för att upprätthålla den fria rörligheten och när stängda gränser är det givna svaret på en kris är det viktigt att komma ihåg att det inte är stängda utan öppna gränser som är grundtillståndet. När Schengensamarbetets passfria rörlighet känns som allra mest urvattnad och bortglömd är det viktigt att komma ihåg att det inte är – som så många låter påskina – en historisk parentes. Tvärtom är det den ofria rörligheten som är en historisk parentes. Det är passen och gränskontrollerna som i år fyller ett hundra år – omfamnade såväl i Sverige som runt om i ett Europa som alltjämt hämtar sin trygghet i 1800-talsnationalismens famn.

Att sälja behov

Vad är egentligen konsumism? Något oftast förkastat och förbannat, och ofta följt av invändningen: Men är konsumtionen verkligen så ofrånkomligt dålig? Är det inte snarast privilegierat att kunna sitta i ett överflöd av materiella tillgångar och förkunna deras meningslöshet?

Det är naturligtvis ett ofrånkomligt faktum att kapitalismen genom världshistorien är oöverträffad när det kommer till att generera materiellt välstånd. Sedan marknaderna släpptes fria har de skänkt en välståndsökning utan motstycke, som inte bara lyft hela samhällen ur fattigdom utan också förlängt och räddat våra liv, förbättrat vår livskvalitet och bidragit till en teknologisk och vetenskaplig tillväxt bortom våra inte alltför avlägsna förfäders vildaste drömmar.

Men konsumism är något annat än kapitalism. För lika ofrånkomligt sant som kapitalismens förtjänster för att lyfta mänskligheten ur fattigdom är att majoriteten av de produkter marknaden idag producerar i egentlig mening inte behövs. Behov är naturligtvis mycket subjektivt, men en behöver i regel bara slänga en snabb blick på butikshyllorna i närmaste köpcentrum för att instämma i att det mesta är totalt onödigt. För att upprätthålla ett ständigt växande kapitalistiskt system även efter att de omedelbara materiella behoven tillfredsställts behöver behov istället skapas. Det skapade behovets nödvändighet för samhällets fortlevnad är det yttersta kännetecknet för ett konsumistiskt system.

Konsumismens utveckling beskriver just den förskjutningen av identitetsskapande, från personliga egenskaper till konsumtion. Den amerikanske psykologen Philip Cushman beskrev i sin berömda artikel ”Why the Self is Empty” hur identitetsskapandet har förändrats genom historien. Cushmans tes är att efterkrigstidens samhälle skapat en tom identitet, till skillnad från tidigare epoker när det var människans egenskaper, om de så var mekanistiska eller primitivt djuriska, som definierade hennes person. En tom individ som tror att hennes tomrum kan fyllas av konsumtion, det Cushman kallade the life-style solution, är förutsättningen för ett samhälle med ständig tillväxt, eftersom en sådan människa är förutsägbar och drivs av ett ständigt behov av att konsumera.

It is a self that seeks the experience of being continually filled up by consuming goods, calories, experiences, politicians, romantic partners, and empathic therapists in an attempt to combat the growing alienation and fragmentation of its era. This response has been implicitly prescribed by a post-World War II economy that is dependent on the continual consumption of nonessential and quickly obsolete items and experiences. In order for the economy to thrive, American society requires individuals who experience a strong ”need” for consumer products and in fact demand them. Such an economy requires individuals who have an uninterrupted flow of money and a continual motivation to spend it.

Den tomma människan är en förutsättning för att massproduktionen ska vara lönsam. Poängen med Cushmans artikel är att han visar konsekvenserna av bilden av människan som ett tomrum, som hela tiden måste fyllas – med prylar, livsstilslösningar eller tjänstekonsumtion. I grunden är konsumism uppfattningen av att vem du är beror på vad du konsumerar: ”The lifestyle solution.”

Reklam är mer än försäljningsinformation. Att reklamens enda uppgift vore att informera oss om det tillgängliga utbudet är ofta det argument som framförs till dess försvar. Effektiv reklam ser dock annorlunda ut. Som Cushman och många andra beskrivit har den en lömskare uppsåt: Syftet är inte längre att informera om ett nytt sätt att tillfredsställa ett gammalt behov, utan om att skapa ett nytt behov som kan tillfredsställas på ett ofta gammalt sätt. Reklamen ska inte informera utan manipulera betraktaren. Och nog är vi människor är mer lättpåverkade än vi vill erkänna. Om inte jag vill kännas vid det skvallrar nog mina facebook- och instagramflöden tillräckligt om mina besök på försäljningssidor som lever på min lockelse till kläder jag egentligen inte behöver och elektronik jag gott kan vänta ännu ett tag med att köpa.

Idag omges vi av reklam, både fysisk och digital. Vi lever i reklamfinansierade gratistjänster som facebook, youtube, instagram och wordpress (haha!), plattformar som dessutom har ansamlat stora mängder data om just vilken reklam som är mest effektiv mot mig. Utöver den förmåga det ger att sprida politiska budskap, antingen för att samtidigt blidka två grupper med motstridiga budskap eller målinrikta radikaliserande material mot människor som redan lockas av extremistiska tendenser, ger det ypperliga möjligheter att sälja in en livsstil. Kort sagt: Du är ensam och olycklig, men köper du våra produkter blir du omtyckt och lycklig. Sanningen är nog visserligen att de flesta av oss är ensamma och olyckliga när vi skrollar i våra sociala medier och uppfylls av hur bra alla andras liv är – haken är bara att inga produkter i världen kan ändra på det.

Är reklamen verkligen enbart ett informationsblad om det tillgängliga utbudet? Reklam som denna beskriver knappast produkten och anger priset enbart i förbifarten. Argumentet är inte att företaget säljer kläder av hög kvalitet utan att den som köper kläder från just Lindex förverkligar det individualistiska idealet – eller, i Lalehs ord, att ”bara få va mig själv”.

I ett samhälle där konsumtionen skapar vår identitet blir vår köpkraft ekvivalent med vår förmåga till personlig utveckling. Alla som försökt värva till ideella uppdrag har fått standardfrågan: ”Och vad får jag ut av det?” Engagemanget i sig är inte ett uttryck för eller en form av identitet och social status, eller för den delen driva personlig utveckling och självförverkligande, utan förväntas löna sig konkret – helst här och nu, i pengar, eller i andra hand imorgon, genom meriter. Lika lite är det märkligt att fackföreningarnas kamp om t.ex. bättre arbetsvillkor, längre semester och förkortad arbetstid i mångt och mycket ersatts av en kamp för lön, lön och mer lön. Mer pengar i plånboken låter oss konsumera mer och – med konsumismens logik – därigenom utveckla och befästa vår identitet och sociala position. Inget tilltalar ett flockdjur mer.

Faran med konsumismen är att den förvandlar oss från medskapare till kund och det är en förvandling som kan spåras långt utanför föreningslivets område. Den som är kund är en passiv mottagare av en – visserligen självvald – produkt, men lämnar makten att utforma valmöjligheterna helt i andras händer. En kund som varken kan påverka utbudet eller utöva inflytande över dem som söker påverka hens bevekelsegrunder lider av den farliga kombinationen av en upplevelse av total kontroll men i praktiken en total maktlöshet.

Den som vill kan lätt se förvandlingen av individen till kund även inom politiken. Den som är kund nöjer sig med att passivt rösta på ett förelagt alternativ istället för att aktivt delta i ett demokratiskt samtal eller en demokratisk process. Medborgarens makt blir ett slags konsumentmakt, där olika märken (d.v.s. partier) tävlar om marknadsandelar (d.v.s. röster). Rösten har blivit en egen sorts valuta. Den som har röstat kan anse sig ha fullgjort sin medborgerliga plikt.

Men konsumismens räckvidd är långt mycket större än valurnorna och riskerar att konkurrera ut andra identitetsskapande processer. Alla som är engagerade i en ideell förening känner i benmärgen att Föreningssverige håller på att förblöda. På många platser är föreningarna redan döda sedan länge, på andra lever de tynande liv, från år till år med allt mer falnande förhoppningar om föryngring och omstart. På ett ytterst fåtal platser lever föreningslivet vidare utan yttre tecken till nedgång, men den som synar dessa föreningars historia märker nog snart att även de enbart är en skugga av de organisationer de en gång varit. Även den starkaste av optimister måste ibland moloket fråga sig om det längre ens är värt att med konstgjord andning hålla ett alltmer anemiskt föreningsliv under armarna. Om ingen vill eller orkar engagera sig – vem gör vi det då för?

Föreningsdöden, som utvecklingen av vissa har kommit att kallas, är inget okänt fenomen utan brett debatterat, främst inom idrottsrörelsen. DN publicerade 2015 en rörande beskrivning av föräldra­kooperativens svårigheter. Många framhåller ökade administrativa bördor och minskat ekonomiskt stöd. Det har helt enkelt blivit svårare att få föreningsverkligheten att gå ihop. I kårvärlden upplevs kårobligatoriets avskaffande av många som dödsstöten mot studentrörelsen. Den 1 juli 2010 klämtade, med Lars Leijonborgs berömda ord, frihetsklockan och Sveriges studenter fick för första gången sedan 1908 själva avgöra ifall de ville vara medlemmar i sin studentkår. Avskaffandet förändrade i ett slag kårernas relation till sina medlemmar. På ett sätt fick studentkårerna därigenom mer likhet med kaféet på hörnet än med det universitet det alltjämt var satt att bevaka: Kårmedlemskapet hade blivit en produkt och studenten blivit en kund. Om avskaffandet var moraliskt rätt är naturligtvis en annan diskussion.

Ett fåtal föreningar står dock alltjämt någorlunda starka. I kårvärlden är det mestadels teknologkårer och i synnerhet sådana med hemvist i någon av universitetsstäderna. Varför drabbas inte de på samma sätt? En kårveteran sade  något mycket klokt: ”Där är det fortfarande så att om man inte är med i sektionen, så är man ingen. Alla är med i sektionen.” Kort sagt, engagemanget i den ideella föreningen är en viktig del av identiteten.

Problemet är att den som är konsument inte har någon makt, eftersom konsumenter inte är organiserade. Allt detta vore knappast ett problem (bortsett från dess tendens att leda till överkonsumtion), om det inte vore för att konsumenten i grunden är maktlös. Konsumenten står inför ett enda dikotomt val: Att köpa något av de existerande alternativen, eller att avstå. Den illusoriska bredd av valfrihet som marknaden förelägger leder till en av samtidens mest missledande termer: Konsumentmakt. Konsumentmakt existerar inte eftersom konsumenter inte är organiserade, utan kan spelas ut mot varandra. Konsumenter gör rationella val på individuell nivå, men är helt maktlösa på kollektiv nivå. Även om varje enskild konsument vet att världen vore en bättre plats om alla köpte ekologiska bomull, kommer mycket få att göra det, eftersom marginalnyttan av att just jag lägger extra pengar på att köpa ekologisk bomull är försvinnande liten.

Utan organisation försvinner makten och utan makt vidgas gapet mellan det fåtal som fattar besluten och det flertal som påverkas av dem. Förtroendet mellan massan och eliten – kort sagt legitimiteten för den representativa demokratin – bryts när organisationen genom vilken massan upprätthöll sin kontroll över eliten plötsligt saknas. Det banar väg för både populism och anti-etablissemangspartier.

Jag tror att konsumismen dödade Föreningssverige. Låt oss hoppas att den inte även tar demokratin med sig i graven.